Intervju med Niklas Sandin (Katatonia)

Bandet han spelar bas i gör just nu succé världen över på försäljningslistorna med det senaste släppet, Dead End Kings, som släpptes i slutet av Augusti och det kändes nu som ett ypperligt tillfälle att ställa Niklas Sandin från Katatonia mot väggen och få en och annan fråga besvarad.

MickeyMike.se: Hur gick det till när du gick med i Katatonia?
Niklas Sandin: Ett par år tidigare så spelade jag med Amaran under en väldigt kort period. Detta band hade Katatonias tour-manager på gitarr. Även fast bandet upplöstes kort efter jag hoppade in pga att sångerskan hoppade av och satsade på singer/songwriter istället, så höll jag och Ronnie kontakten. Även trummisen Robin, som jag nuförtiden spelar tillsammans med i Aoria, hade jag kontakt med via spontana ölintag på krog eller via nätet. När Katatonia hade en vakant bas samt gitarrplats så letade dom inte efter nytt folk utan gick på referenser från folk dom själva ansåg hade gott omdöme. Då blev det jag som fick ett e-mail samt telefonsamtal från Jonas Renkse, sångaren i bandet, en kall vinterdag 2009. Han frågade om det vore intressant att hoppa in för en lång turné på sju veckor runt Europa. Visst var det intressant och jag har lirat med dom sedan dess.

MM: På tal om turné, är den svenska publiken verkligen så tråkig som man hört att den ska vara?
NS: Den svenska publiken är rätt fattig när det kommer till spontana känsloutfall. Det blir aldrig det driv och energi från publiken som man kan uppleva när man spelar utomlands. Stockholm är speciellt lite halvkul att köra i även fast det helt klart är fett att spela på hemmaplan. Att jämföra ett gig i t.ex Sao Paulo och Stockholm är lite som att jämföra ett Derby på Råsunda och Bingo på Hornsgatan. Det blir helt klart svårare att själv komma igång och kicka in den sista växeln på scen när folk står med armarna i kors och mungiporna är nere vid ölkaggen. Samma folk som just beaktat giget med just armarna i kors kan sedan komma fram och säga att det var bland det bästa dom har sett. Så det handlar inte om att dom inte gillar det. Det går bara helt enkelt inte fram.

MM: Har du spelat något annat instrument än bas?
NS: Jag har lirat två andra instrument än det som skulle bli mitt huvudinstrument. Det första jag gick på var faktiskt altsaxofon. Det lirade jag i ett par år innan jag lade det åt sidan när jag började lyssna mer på hårdrock. Då kände jag att det skulle sitta fint att lira elgitarr. Jag kommer ihåg att jag bläddrade i Dagens Nyheters annonssidor efter en billig planka med tusen spänn i budget. Jag fick loss en hårdrocksyxa av märket Hohner med modellen S:T Scorpion. Kan beskrivas som en mix mellan en Jackson Dinky och en Ibanez Rg i utförandet. Bas kom jag in på lite senare och har sedermera studerat bas på Kulturama under min gymnasiala period.

MM: Hur kom du in på hårdrocken från första början?
NS: Det var delvis min fyra år äldre syrra som gjorde att jag kom in på hårdrocken. Hon lyssnade en hel del på band som Entombed, Lord Belial samt Pantera när jag var i tio års åldern. Inget för mig till en början men jag blev sakta indoktrinerad till att lyssna på hårdare och jävligare tongångar. En annan som fick in mig på rock n roll var en barndomspolare ute på Mörtnäs på Värmdö där min familj förr i tiden hade landställe. Då var det en annan skola som gällde. Då var det band som Guns n’ Roses blandat med Iron Maiden, Metallica & Manowar som spelades.

MM: Vilka plattor har betytt mest för dig under din uppväxt?
NS: Den första skivan som jag själv köpte var Michael Jacksons Bad. Den drog jag loss från en skivaffär på Hornsgatan som inte längre finns kvar. Tror den gick i kånken för minst tio år sedan. Den skivan är något otroligt fet både i produktion och i låtarrangemang samt hooks. Den tappades bort någonstans på vägen och det skulle ta många många år innan jag skulle lyssna på den igen. Jag hittade den i en serieaffär och köpte den direkt. En vecka senare gick Michael Jackson och mulade mitt i min revival vilket naturligtvis kändes sjukt trist. En annan platta som betytt mycket är The number of the beast med Iron Maiden. Det var den första Maiden-plattan som jag lyssnade på. Lustigt nog har jag aldrig haft den varken på vinyl eller cd. Dock så fick ett kassettband axla den uppgiften. Den stackars magnetremsan fick ta mycket stryk. Väldigt bra platta med många klassiker. En modernare platta som har haft en impact är finska Children Of Bodoms Hatebreeder som jag tycker är deras starkaste verk. Jag håller den inte lika högt idag men just då kände jag att den var fruktansvärt ball. Det var en sådan skiva som inte lät som något annat och  utan konkurrens spelades den under lång tid i föräldrahemmet.

MM: När vi ändå är inne på plattor, vilken platta va den senaste du köpte?
NS: Jag köpte faktiskt en bibba med vinyler på Hot Spot Records på Råsundavägen i Solna. Så det finns några att välja mellan. Den som stod ut och som jag fastnade för var Talismans debutplatta från 1990 som just heter Talisman. Snygg och ostig hårdrock som för mig påminner en hel del på Europe som jag också diggar. Grymt att varva ned med när man överdoserat den tyngre delen av skivsamlingen.

MM: På tal om ostig, har du någon ‘guilty pleasure’-artist du lyssnar på?
NS: Blev introducerad för denna artist i somras när jag hade min goda vän Mikko från finska doom-bandet Swallow The Sun på besök. Jenni Vartiainen heter hon och hennes platta Seili är en kompott av pop sjungen på finska med ett stort sjok vemod som huvudingrediens.

MM: Om vi leker lite med tanken, hur skulle du komponera ihop ditt ultimata ”dream team”-band?
NS: Det där är jävligt svårt. Bara för att vissa personer är överjävliga på sina instrument så betyder det inte att det blir ett strålande resultat. För mig känns det lite som att ett band är som ett lag i sport. Det gäller att de olika personerna funkar och limmar rent musikaliskt. Men skulle jag sätta ihop ett dream-team blir det nog Marin Axenrot från Opeth som jag tycker är en otroligt bred och kompetent trummis. På bas plockar jag in Martin Mendez som även han spelar i Opeth. Tillsammans är dom nästintill oslagbara i rytmsektionen. På gitarr hittar vi Fredrik Folkare som till vardags lirar med dödsmetalbandet Unleashed. Väldigt underskattad gitarrist som borde få mycket mer erkännande. På sång ser vi Dimitri Keiski som vann the Voice. Har själv haft honom som lärare under ett par lektioner under min tid på musikskolan Kulturama. Vilken musik dessa skulle spela har jag ingen aning om. Men jag tror det skulle bli riktigt bra och spännande.

MM: Tänkte slutligen fråga om du har några fritidsintressen?
NS: Inte direkt faktiskt. Jag jobbar ju med det som jag i vanliga fall skulle anse vara mitt fritidsintresse. Känns faktiskt sjukt när jag tänker på att jag jobbar och tjänar pengar på att spela bas. Dock så försöker jag sporadiskt spela badminton för att hålla mig i form mellan turnéerna. Det går väl halvbra men det är jävligt kul. Finns en tanke att köra en del på nästa turné som går sju veckor genom Europa. Då det är mycket stillasittande och väntande varvat med öl á la lördag nästan varje dag så kan det kännas vettigt att röra på fläsket once in a while. Det gäller bara att hitta till badmintonhallarna.

MM: Får tacka för intervjun.

myspace.com/katatonia

KatatoniaSpotify

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

  • Mest klickade senaste 2 dygnen

    • Inget
  • Arkiv

%d bloggare gillar detta: